I want to dive into your ocean

På väg till jobbet idag blåste det upp ordentligt. Från nästan vindstilla till mycket kraftiga vindbyar. Vädret är väldigt nyckfullt här där jag valt att börja kalla hemma. Men det är bra för jag tycker om ben. Särskillt de som sitter på cyklande kvinnor som intet ont ananade valde kjol/klänning tidigare på morgonen. Vadmuskler som spänns och lår som blottas. Jag kan helt klart vänja mig vid fler promenader.

Here comes the rain again
Falling on my head like a memory
Here comes the rain again
Tearing me apart like a new emotion
I want to breathe in the open winds
I want to talk like lovers do
I want to dive into your ocean
Is it raining with you?

Lite senare kom regnet. Det började så lätt att om det inte vore för att asfalten blev mörkare skulle jag inte märkt något. Man blev knappt våt av att gå ut. Sedan kom skyfallet. Det var ett varmt, vitaliserande, ösregn. Det varade inte särskillt länge men det var vad som behövdes för att ta bort den grå slöjan som lagt sig för mina ögon.

Tack.

The end.
The end of life as we know it.
We didn't see it coming,
that's for sure.
I mean, who plans for an Apocalypse?
But you know the really funny thing?
It wasn't something big
and horrible that did us in.
It wasn't nuclear war
or a deadly virus
or a comet crashing into the planet.
It wasn't over-population
or global warming.
I wish it was.
You know, something...
lofty and magnificent,
something worthy of exterminating
most of the human race.
No.
In the end, it was
none of those things.
We simply ran out of gas.

Darwin kanske kan lösa problemet innan vi tvingas uppleva det.