Stanna eller jag släpper hunden!

Jag är trött. Kroppen värker. Mina fötter har sagt upp sig. Människans oförmåga att tänka rätt trots uppenbara ledtrådar fortsätter att förvåna mig.

- Du tycker inte att staketet du klättrade över gav dig en hint om det inte är tillåtet att vara här?
- Det stod ju öppet där borta.
- Jaha, så resten av staketet har vi satt upp för att vi tycker det är fint. Följ med här.

- HALT! STANNA! STÅ STILL! KONTAKT KLOCKAN 2 100 METER! STÅ STILL, JAG BLIR BARA PÅ DÅLIGT HUMÖR OM JAG MÅSTE SPRINGA, STANNA FÖR HELVETE!

Det är ingen idé att ni försöker med något. Nu vänder vi på klacken och går och pratar med polisen.

- Jag hade ett band men det skavde på armen så jag tog av det.
- Då tycker jag att vi applicerar dumlida på - herrn här. Du ska ut, nu.
- Men, jag hade ju ett band.
- Precis, och nu försökte du ta dig in backstage utan band så nu åker du ut.

- God kväll mina damer, hur står det till här då?
- Alltså, vi skulle bara titta lite på .
- Var spelningen bra?
- Vet inte, den börjar om fem minuter.
- Tråkigt för er, ni har gjort er skyldiga till bedrägligt beteende och har en date med polisen här borta. Marsch!

- Tack som fan för att ni hittade mig. Ni förstår, jag plankar på alla festivaler och har blivit ganska duktig på det. Men nu har ju ni varit här och sprungit i skogen hela dagen så jag har inte vågat flytta mig och nu är jag så jävla pissnödig. Ok, ni vann, vart ska jag gå?
- Gah?!

- Rör mig för helvete inte.
- Jag rör dig precis hur mycket jag vill. Du ska ut och det nu.
- Jag vet allt mina rättigheter. Du får inte röra mig.
- Håller du inte käften och rör på fötterna envarsgriper jag dig på plats.
- Kan jag få fängelse för det här?
- Det lär du väl iofs inte få.
- Hahh, då kan du inte envarsgripa mig.
- *suck* Fängelse är med i straffskalan så nu rör du på dig annars rör vi dig.

- Jaha, vad har vi här då?
- Vi hittade två plankare och sa åt dem att försvinna samma väg som de kom in.
- Tack så mycket men vi ska nog ändra lite på det där.

- Herr och fru plankare, HALT!
- Men, vi är ju på väg ut.
- Det är ni fortfarande men en annan väg. Genom en utgång. Seså, vänd på fötterna och börja gå.

Gemensamt för alla, förutom yrkesplankaren, är att de inte förstår vikten av att hålla igen pratkvarnen och bara lyda. Nära hundra personer får stå som facit för att människan är bra jävla slut i huvudet.

Knivsamlingen utökades med ett exemplar. Två personer fick bojas och bäras ut av ordningsvakter. En handfull skulle slåss och fick uppleva känslan av att ha handen upp vid nacken. Några trillade olyckligt och slog sig under flykt eller när vi hann ikapp. Gemensamt för de flesta var att de inte kom undan även om detta också hände.

Adrenalinet är slut för den här gången. Vi ses igen nästa år.

Detta var alltså ett urval av de 70 - 80 avvisningarna i fredags och de 17 i lördags.

Betongkärlek.

Idag vaknade jag tidigt av att jag inte kunde andas ordentligt. Tog fram en stor rulle papper och tömde näsan på en massa konstigheter. Tog fram den tyngre varianten av mina nässprayer (kortison) och tog en dubbel dos. Fumlade fram en karta tabletter (antihistamin) ur asken och tog dubbel dos av den också. Sköljde ner tabletterna med äckligt vatten men det var vad som stod nära sängen. Fick efter många om och flera men upp ögonen och ser en ljusstrimma tränga in i rummet genom det öppna fönstret. Igår klipptes gräsmattan runt huset och 20 meter från mina fönster höll sig ägaren av gräsfältet med slåttern. Det är riktigt dumt att sova med öppet fönster vid sådana tillfällen. Särskillt om man, som jag, är våldsamt allergisk mot gräspollen. Jag ringde jobbet, talade in ett hyffsat onyktert meddelande på telefonsvararen och somnade om.

När vanligt folk (de som arbetar 07-16) åt lunch gick jag upp. Med ett halv öga öppet tar jag mig till badrummet och sköljer av ansiktet. Ögonen var igenklibbade med jag vet inte och vill inte veta vad. Såg ut som om jag gått för många ronder mot Mike Tyson.

Svettningarna har släppt. Jag har börjar frysa. Allergier borde skjutas on sight.

Reciprok translokation

Jag fick en bok idag.

Clinical and Molecular Studies of Liposarcoma

Det är en doktorsavhandling.

"Kära [aitch-three]!
Med varmt hjärta vill jag skänka Dig denna bok som Din mamma har bidragit till.
Kram [författaren]"

Äntligen har jag fått lära mig orden som dödade henne. FUS-DDIT3. En reciprok translokation mellan kromosompar 12 (FUS) och 16 (DDIT3).

Äntligen har jag fått läsa vad som dödade henne.

"Four of the six patients with round cell areas developed multiple metastases (patients no. 1-4).
[ ... ]
These patients died from tumour progression after 39, 62, 62 and 99 months respectively. The other 11 patients continued to be disease-free throughout the observation period."

Men svaren på de ursprungliga frågorna förde med sig ny kunskap och nu är frågorna fler, än mer komplexa och omöjliga att handskas med.

In alles, this far, en mycket dålig dag.

It's in them shoes

Idag har jag befunnit mig på fel sida om två HK53.

Det hela börjar tidigare denna majtisdag i nådens år 2007. Jag vaknar alldeles för sent. Det verkar som att jag inte kommer att hinna köpa 4 liter Strongbow för £4.90. Klockan närmar sig med stora steg hög tid att stå på perrongen. Ett par timmar senare konstaterar jag att tåget från Cardiff till Paddington, London är 45 minuter sent och att min 90-minuters marginal helt plötsligt inte är så mycket att tala om längre. Med 8 liter vätska i väskorna försöker jag parera Motmänniskorna så gott det går med en del missöden på väg ner till Tuben. Väl där lyckas jag ställa mig på fel sida spåret, vilket jag inte märker föräns stationerna ropas ut i fel ordning, men vad gör det för den gula linjen går runt. Snabb huvudräkning ger att jag förlorar 5 minuter på att åka åt fel håll. Tills vi får besked om att ett tåg framför oss brinner!?!?!?! och att det orsakat störningar i elnätet. Väl på Liverpool Street Station ser jag Expressen mot Stansted ge sig av i en ruskig fart utan mig ombord. Här börjar Fru Fortuna le åt min svettdrypande kropp och mitt sönderstressade väsen. Det var den förra som precis avgick och nu ropar de ut att den jag ska med precis rullar in.

Jag har ett välfyllt VISA-kort, jobbet klarar sig utan mig en dag till. En natt på flygplats har inte dödat tidigare. Urk!

Väl på markplan konstaterar jag efter en stunds letande att Göteborgsluckan är stängd. Efter ytterligare lite letande hittar jag en söt tjej med alla de yttre attribut jag uppskattar och frågar hur jag ska bära mig åt då fem minuter hit eller dit inte borde spela någon större roll. Hon tog min väska och vips var jag med i systemet.

Kön till säkerhetskontrollen är idag extremt jävla skittrög. Den rör sig verkligen inte en millimeter i rätt riktning. Folk har med sig sprängämnen i drickaflaskor. Sminkgranater tycks ha nått någon slags popularitetskulmen. Alla är ANALFABETER för de MILJONTALS (jag lovar) skyltar som informerar om vad man inte får ta med sig ombord är duktigt övertydliga. Pictogram och allt.

Jag älskar att ha med mig saker när jag inte är hemma. Massor med saker. Jag fyller istället fickor (benfickor, bakfickor och bröstfickor) med allsköns bråte. När det är ett par personer före mig snattar jag en korg och tömmer innehållet i samtliga fickor och befriar mig från bälte och kängor. Husnycklar, bilnyckel, pass, boardingpass, plånbok, första förband, mobiltelefon, mp3spelare och så vidare.

PING!

Jag blir framvinkad och instruerad att hålla ut armarna med handflatorna utåt och ställa mig med fötterna brett isär. Fel 1: Läderrem med handfängselnyckel runt halsen. Fel 2: Solglasögon i bröstfickan. Får ta en runda till och klarar mig utan anmärkning.

Hur mycket stjäls det i säkerhetskontroller runt om i världen? Det är ju inte så att de låter en person bli färdig innan nästa släpps på. Det är en jävla trängsel runt bandet bakom röntgenmaskinen.

På med kängor och bälte. Ner med alla lösa prylar i väskan, mp3spelaren i öronen och sedan full fart mot gaten.

Sir, you...hey you. STOP THAT MAN!

Rent instinktivt känner jag att det är mig någon vill ha stopp på så jag stannar. Släpper väskan och håller ut armarna samtidigt som jag långsamt vänder mig om. Från andra sidan säkerhetskontrollen, genom kön som av någon underlig anledning delar som havet framför Moses, rusar två poliser mot petit moi.

Jag hade missat en av de övertydliga skyltarna som informerade om att alla skor ska röntgas separat. Jag längtar inte till den dagen någon intolerant jävel får för sig att stoppa bomber i toupén.

Ingen blyförgiftning för undertecknad, skorna röntgas och jakten på mer tid går förvånansvärt fort när jag hittar skytteln till min gate...som, när jag kommer dit, är stängd. Den har inte ens öppnat. Jag är 30 minuter sen, planet skulle lyfta nu.

Vi lyfter 1 timma efter utsatt tid. Vi landar en halv kvart före utsatt tid. Fanfar ur högtalarna och information om hur duktiga bolaget är på att hålla tiderna basuneras ut. Inte illa att ta igen 68 minuter. Det gick säkert inte åt något extra bränsle där.

I Wales var det sprudlande vår och liv i luften. I London dog jag av avgaserna. I Sverige snöstorm och dödshalka på vägarna.


Akta er för skopolisen. I Sverige har vi Kling & Klang till att skydda oss undan internationell terrorism. Over there ger de sina grabbar hyffsat tunga automatvapen att sätta upp mot kriminaliten. I vote UK.
De är alerta och pigga på fötterna. Var samtidigt glada att det bara handlar om skor och inte skalpen.