Det hela börjar tidigare denna majtisdag i nådens år 2007. Jag vaknar alldeles för sent. Det verkar som att jag inte kommer att hinna köpa 4 liter Strongbow för £4.90. Klockan närmar sig med stora steg hög tid att stå på perrongen. Ett par timmar senare konstaterar jag att tåget från Cardiff till Paddington, London är 45 minuter sent och att min 90-minuters marginal helt plötsligt inte är så mycket att tala om längre. Med 8 liter vätska i väskorna försöker jag parera Motmänniskorna så gott det går med en del missöden på väg ner till Tuben. Väl där lyckas jag ställa mig på fel sida spåret, vilket jag inte märker föräns stationerna ropas ut i fel ordning, men vad gör det för den gula linjen går runt. Snabb huvudräkning ger att jag förlorar 5 minuter på att åka åt fel håll. Tills vi får besked om att ett tåg framför oss brinner!?!?!?! och att det orsakat störningar i elnätet. Väl på Liverpool Street Station ser jag Expressen mot Stansted ge sig av i en ruskig fart utan mig ombord. Här börjar Fru Fortuna le åt min svettdrypande kropp och mitt sönderstressade väsen. Det var den förra som precis avgick och nu ropar de ut att den jag ska med precis rullar in.
Jag har ett välfyllt VISA-kort, jobbet klarar sig utan mig en dag till. En natt på flygplats har inte dödat tidigare. Urk!
Väl på markplan konstaterar jag efter en stunds letande att Göteborgsluckan är stängd. Efter ytterligare lite letande hittar jag en söt tjej med alla de yttre attribut jag uppskattar och frågar hur jag ska bära mig åt då fem minuter hit eller dit inte borde spela någon större roll. Hon tog min väska och vips var jag med i systemet.
Kön till säkerhetskontrollen är idag extremt jävla skittrög. Den rör sig verkligen inte en millimeter i rätt riktning. Folk har med sig sprängämnen i drickaflaskor. Sminkgranater tycks ha nått någon slags popularitetskulmen. Alla är ANALFABETER för de MILJONTALS (jag lovar) skyltar som informerar om vad man inte får ta med sig ombord är duktigt övertydliga. Pictogram och allt.
Jag älskar att ha med mig saker när jag inte är hemma. Massor med saker. Jag fyller istället fickor (benfickor, bakfickor och bröstfickor) med allsköns bråte. När det är ett par personer före mig snattar jag en korg och tömmer innehållet i samtliga fickor och befriar mig från bälte och kängor. Husnycklar, bilnyckel, pass, boardingpass, plånbok, första förband, mobiltelefon, mp3spelare och så vidare.
PING!
Jag blir framvinkad och instruerad att hålla ut armarna med handflatorna utåt och ställa mig med fötterna brett isär. Fel 1: Läderrem med handfängselnyckel runt halsen. Fel 2: Solglasögon i bröstfickan. Får ta en runda till och klarar mig utan anmärkning.
Hur mycket stjäls det i säkerhetskontroller runt om i världen? Det är ju inte så att de låter en person bli färdig innan nästa släpps på. Det är en jävla trängsel runt bandet bakom röntgenmaskinen.
På med kängor och bälte. Ner med alla lösa prylar i väskan, mp3spelaren i öronen och sedan full fart mot gaten.
Sir, you...hey you. STOP THAT MAN!
Rent instinktivt känner jag att det är mig någon vill ha stopp på så jag stannar. Släpper väskan och håller ut armarna samtidigt som jag långsamt vänder mig om. Från andra sidan säkerhetskontrollen, genom kön som av någon underlig anledning delar som havet framför Moses, rusar två poliser mot petit moi.
Jag hade missat en av de övertydliga skyltarna som informerade om att alla skor ska röntgas separat. Jag längtar inte till den dagen någon intolerant jävel får för sig att stoppa bomber i toupén.
Ingen blyförgiftning för undertecknad, skorna röntgas och jakten på mer tid går förvånansvärt fort när jag hittar skytteln till min gate...som, när jag kommer dit, är stängd. Den har inte ens öppnat. Jag är 30 minuter sen, planet skulle lyfta nu.
Vi lyfter 1 timma efter utsatt tid. Vi landar en halv kvart före utsatt tid. Fanfar ur högtalarna och information om hur duktiga bolaget är på att hålla tiderna basuneras ut. Inte illa att ta igen 68 minuter. Det gick säkert inte åt något extra bränsle där.
I Wales var det sprudlande vår och liv i luften. I London dog jag av avgaserna. I Sverige snöstorm och dödshalka på vägarna.
Akta er för skopolisen. I Sverige har vi Kling & Klang till att skydda oss undan internationell terrorism. Over there ger de sina grabbar hyffsat tunga automatvapen att sätta upp mot kriminaliten. I vote UK.
De är alerta och pigga på fötterna. Var samtidigt glada att det bara handlar om skor och inte skalpen.
